Povel ramel text gift sig och fått barn

Inte alltid nödvändigt att berätta om sig själv

”God dag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson

och jag ville sjunga en visa om mig själv.

Jag föddes i Småland av egna föräldrar

ja, närmare bestämt i en by såsom hette By.”

Det måste vara fem kalenderår sedan Povel Ramel dog. Säkert femtio ­sedan han skrev visan om Karl Nilsson. Den som mal på ifrån en personlig poänglöshet till en annan:

"Vi voro tjugofyra elever i klassen.

Jag satt mot katedern där magister Mallblom satt.

Vid mig satt en pojk och därbredvid en pojk.

Vid sidan av en pojke, en flicka och en pojk.

Bak dom satt en pojk, en jänta samt en tös.

Och därbakom en kvinna, enstaka pojke och en pojk”

Vi har ingen skyldighet att leva liv som existerar intressanta. Det är inte heller obligatoriskt att kunna berätta om sitt liv på ett intressant sätt. Det existerar, för­resten, inte alls nödvändigt att informera om sig själv. Det finns annat att tala om.

Jag vet inte då ”Sommar”, nu i radions P1, glömde det där. När e

Lyrics of Karl Nilsson by Povel Ramel

Goddag på er alla, mitt namn existerar Karl Nilsson
Och jag ville sjunga enstaka visa om mig själv
Jag föddes inom Småland av egna föräldrar
Ja, närmre bestämt i en by som hette By
Ett rött litet torp med mossa vid sitt tak
Bak fönstret närmast köket jag först såg dagens ljus
En säng samt en stol, två stolar till samt ett bord
Just så såg rummet ut där jag först såg dagens ljus
Traddirallanemej, hugg i och håll
Min mor hette Sara Beata Johanna
Elvira Johanna Katrina Karoline
Gustava Pernilla Johanna Therése
Albertina Johanna, min fader hette Kurt
De var, har man sagt, ett rekorderligt par
De var på gott och ont, ja, de var vilket folk är mest
Min far, han plats stins, min mor, hon kläckte ägg
De tjänte lite pengar, de, de, dem var som folk är mest
För traddiralladedej, hugg i och håll
I skolan inom Frönum jag lärde att stava
Och studera och skriva och räkna och fysik
Vi voro 24 elever i klassen
Jag satt mot katedern där magister Mallblom satt

Finns på

7 album till med denna låt

Liknande låtar

    Skrobblingsstatistik

    Senaste lyssningstrender

    DagLyssnare
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    1
    0
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    0
    0
    0
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    0
    1
    0
    1
    0
    0
    0
    1
    0
    1
    0
    0
    0
    0
    1
     
    Om Povels ofullbordade, samt barnet som lyssnade på visan


    Ett barndomsminne

    Povel Ramel spelade piano och sjöng ur radion. Han sjöng om hur han inte kunde avsluta. Han hade suttit där i tio år och hans fru och ungar hade lämnat honom. Melodin var labyrintisk och utan slut, varje gång kom den tillbaka till början. Jag tyckte synd om honom. Jag såg honom framför mig, ensam och förtvivlad nära pianot, oförmögen att sluta spela. På pianot stod tårtan hans familj ägde skickat honom när det var åtta år sen de hade setts. detta var en absurd historia men detta var verkligt. Lika verkligt som sagorna om mästerkatter och prinsar, lika verkligt som Kalle Anka. Figurerna i berättelserna fanns, men jag förstod att dem inte fanns i den vanliga världen. Povel Ramel var den första artist jag följde. Jag kunde han